Fantastiskt Fiatfynd

Nämen, vad står det där?

En av Bilspanarens allra flitigaste bilspanare är, förutom jag själv då, Jörgen i Örebro. Ni har tidigare sett hans fynd här på bloggen (till exempel Audi 60, Citroën Visa och Alfa Romeo 90) och jag har fler bilder från honom på lager. De bästa av dem ska jag nu försöka pytsa ut framöver och vi börjar med ett fantastiskt  fynd, som väckt ett inte ovisst habegär hos mig.

För en månad sedan fann Jörgen denna Fiat 132 1600 från 1973. En riktigt sällsynt modell idag som dessutom är rätt snygg. Detta exemplar ser dessutom extra trevligt ut i sin gröna kostym, matchad med gula varselljus och gulvita registreringsskyltar aluminium. Avsaknad av nackskydd är inte bra för säkerheten, men är snyggt och bidrar till att kupén känns luftig. Backspeglarna i plast kan jag ha överseende med. Enligt Transportstyrelsen har den endast haft tre ägare och rullat blott drygt 7000 mil, vilket kanske kan stämma. Den är avställd sedan i somras, men förhoppningsvis fixar verkstaden till bilen så den får rulla igen till nästa sommar.

Fiat 132 introducerades 1972 som efterträdare till Fiat 125. Motorn med dubbla överliggande kamaxlar ärvdes från föregångaren och liksom 125:an kunde 132:an levereras med femväxlad låda. 1974 genomfördes en första ansiktslyftning där bland annat sidorutorna och bakljusen blev större och 1977 kom en större ansiktslyftning med mer plast som gjorde att den såg modernare, men knappast snyggare ut. 1981 ersattes 132 av Argenta, men i grunden var det samma bil. Argenta kom att tillverkas till 1986 då den ersattes av Croma. Argenta blev Fiats sista bakhjulsdrivna modell.

I somras var en Fiat Argenta som endast rullat 5800 mil till salu på Tradera som jag faktiskt lade ett bud på. Den hade under lång tid sovit en Törnrosasömn hos en bilhandlare i Stockholmsområdet (minns inte exakt var) tillsammans med 35 andra inbytesbilar som aldrig såldes vidare. Nu hade i alla fall Argentan väckts upp, servats, skattats och besiktigats. Det var ett ångestladdat ögonblick när jag väl lade mitt bud strax innan auktionen gick ut. Jag ville ju ha bilen, men samtidigt inte. Den var ju helrätt för mig som gillar uddabilar som glömts bort idag, men samtidigt helfel då jag med största sannolikhet inte skulle kunna ge den den omvårdnad den behövde. Eftersom jag la ett fegbud blev jag överbjuden och jag har för mig att den gick för runt 4200 kronor. Jag drömmer ibland om hur mitt liv med Argentan hade blivit. Enligt drömmen hade det blivit bra och därför är jag nöjd med hur det blev. Verkligheten hade ju kanske inte blivit lika trevlig som drömmen.

Sjuttiosju, sjuttiosju vart har du tagit vägen nu?

Nämen, vad står där?

Jag har en idé om att skriva lite kortare inlägg då och då för att inte tempot ska bli alltför lågt på bloggen. Dessutom är det bra sätt att lätta lite på bilderna på det där bilarna som visserligen är roliga, men som jag skrivit om flera gånger tidigare.Tyvärr hinns det sällan med, men idag blir det dock ett kortare inlägg om en bilmodell jag avhandlat i ett tidigare inlägg.

Denna Morris Minor 1000 från 1958 sprang jag på i Uppsala i juni. Morris Minor måste vara en av bilvärldens trevligaste bilmodeller och den här i lite ovanligare fyrdörrarsutförande såg, trots skicket,extra trevlig ut på gatan med små flerbostadshus med två våningar. Jag har sett bilen på någon marknad någon gång, stående till salu på ett släp. Priset, 8500 kronor, står fortfarande på rutan, men jag vet inte om bilen såldes på den där marknaden eller inte. Hittills har bilen i alla fall haft sex svenska ägare. Den stod vid fototillfället parkerad som vilken bil som helst på gatan, men jag gissar att den inte är särskilt körduglig. Senast godkända besiktning utfördes nämligen 1977 och samma år ställdes bilen av!

Very British, indeed.

Bilen togs i trafik i Sverige för första gången 1973 och det är väl ingen vild gissning att den innan dess bodde i Storbritannien? Den är högerstyrd och baktill sitter gissningsvis den ursprungliga registeringsskylten som gör att bilen ser ytterst brittisk ut. Om mina begränsade kunskaper om brittiska registreringsskyltar stämmer så torde bilens ursprungliga registreringsort varit nordöstra London.

Mikroblogginlägg

Jag skrev igår att jag fotograferat en "bil" i Vingåker i helgen. Citationstecknen kommer sig som ni ser av att det är tveksamt om om huruvida det över huvud taget är en bil eller ej. Hur som helst är det en mopedbil och hälften bil får duga idag.

Skapelsen är en Grecav Amica som har stått här ett tag vad det verkar. Det växer mossa både på och runt den. Ytterligare modellbeteckning och årsmodell vet jag inte, men då det står Grecav på stänkskydden gissar jag att den är från 1991 eller nyare. Lite för ny för att platsa på bloggen kanske, men den är ju så ful eller söt eller vad man nu vill, att den måste få vara med. Motorn är på mopedbilsvis på 50 kubik och 5,4 hästkrafter, gissningsvis fullt tillräckligt för att gör väghållningen... intressant? Karossen är av plast.

Fakta om detta fordon har inte varit helt lätt att få fram och jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att jag inte lagt ned min själ i att ta reda på allt heller. Här är i alla fall lite uppgifter som jag hoppas mestadels är sanna. Modellen debuterade 1980 och tillverkare var italienska BMA (Baldi Mini Auto). Föregångaren hette också Amica och var en hidiöst formgiven trehjulig skapelse med måsvingedörrar. Modellen fanns med bensin- eller dieseldriven Piaggiomotor på 50, 125, 250 eller 360 kubik samt en version med fyra hjul. BMA köptes 1991 upp av Grecav som tillverkade Amica till 1998. Det verkar ha sålts en del i Sverige för när jag sökt på nätet så har jag funnit flera svenska exemplar. Men direkt vanlig är den säkert inte.

Amicans granne är en skaplig och alldeles nybesiktigad Mercedes 200 från 1985. Denna Mercedesmodell kallad, W123, har jag berättat om ett flertal gånger. Första gången var här.

Enligt reklamen var innebar 1985 Sista chansen att köpa en stor Mercedes för under 100 000 kronor. Då rörde det sig om sådan här snikig 200 och gissningsvis var många av dem snikigt vita!

Tillägg den 25 oktober:
Jag fick idag ett mail från Flak alias David som bland annat driver bloggen Nostalgimacken angående information om Amican. Han vill inte bli dömd på grund av detta, men han sitter sitter faktiskt inne med broschyrer till "denna smått oupphetsande skapelse", som han beskriver Amican. Han var på nittiotalet  på mässa i Göteborg i egenskap av undersköterska och där fick han se alla möjliga hjälpmedel, så även denna lilla bil. Tack David och varsågod alla läsare!

Och helgen var bra?

I helgen var det så dags att låta Luxen gå i vinteride. Garaget är beläget i mina gamla hemtrakter i de nu höstvackra västra delarna av Sörmland, så hela familjen passade på att tillbringa hela helgen hos mina föräldrar.

På lördagen blev det ett besök på en loppis i Katrineholm. Passande nog fanns en reparationshandbok för Saab 900 på engelska från Haynes förlag som jag köpte för en femtiolapp. Den kan vara bra att ha, men engelskan kan vara ett hinder för mig som redan känner mig osäker på att meka själv. Trösten är väl att reparationshandböcker på svenska är lätta att få tag på. Dessutom köpte jag en Renault 5 plastbil från norska Tomte-Laerdal för en femma. Den visade sig efter lite rengöring vara i troligtvis olekt skick. Jag har aldrig sett en sådan tidigare så det var väl mest på spekulation jag köpte den. Vid en koll på nätet fann jag en likadan bil på franska Ebay som ikväll såldes för 82 euro! En annan, röd, finns också till salu för 109 euro!

Barnarbete pågår. En (näst) sista tvätt inför vintervilan.

På lördagen tvättades och städades Luxen i regn. På söndagen, efter att bilen körts till uppställningsplatsen på blöta vägar, blev det en liten tvätt till. Nu är det tänkt att jag i väntan på våren ska försöka skaffa delar till den elhiss som irriterande nog behagade lägga av på Träffpunkt 80, samt lite andra små detaljer som saknas eller behöver bytas.

En miss i planeringen inför avställningen var att jag tänkt besiktiga bilen innan den ställdes undan då besiktningsperioden löper ut i februari, men någon besiktningstid fanns inte att få som passade, åtminstone inte när man var ute så sent som jag var. Därför får jag skjuta upp detta tveksamma nöje till våren när bilen hämtas igen.

På söndagen passade jag också på att fotografera en "bil" i Vingåker som jag åkt förbi många gånger. Bilder på den kommer imorgon.

Till sist lite bilder som togs under turen till garaget. När jag gick på högstadiet åkte jag skolbuss på denna väg och hade till skillnad från andra stackare på bussen inte anlag för åksjuka. Åksjuk eller ej så fick man i alla fall hålla i sig ordentligt om bussföraren var för entusiastisk. En körglad bil som Luxen trivs dock utmärkt på vägen. Jag får titta på dessa bilder och minnas åkturen när abstinensen blir för stark i vinter.

Höst, höst, höst...

Regn, regn, regn...

Backkrön, backkrön, backkrön

Kurva, kurva, kurva... Tjoho!

Minnesbilden

Jag antar att det är barndomens bilar som man minns bäst. Eller bäst och bäst. Man har många minnen av dem och upplevelser som är kopplade till dem, men dessa minnen behöver inte nödvändigtvis överensstämma särskilt bra med verkligheten. I barndomens minnen kan en riktig skitbil vara den bästa bil som någonsin funnits, och en riktigt bra bil kan ha upplevts som en hemsk skapelse som till exempel förpestade semestrarna med åksjuka och värmeslag.

Två bidrag från läsare gjorde att minnesbilder av en barndoms bil dök upp i mitt huvud. Det är Mattias och Jörgen som funnit var sitt exemplar av Peugeot 104. Min mormor hade en knallgul Peugeot 104 SL från 1979 som jag både åkt i och kört mycket. Och så här i backspegeln är mina minnen av den mestadels ljusa.

Den röda 104:an är en GL från 1980 och den fann Mattias i Tullinge. På de lite suddiga bilderna ser den övergiven, men ändå rätt rostfri ut. Bilder ljuger dock så lätt. De sköra originalbackspeglarna har försvunnit, likaså de bakre stänkskydden och vitmålade plåtfälgar är ju inte så snyggtl. I övrigt ser den ut att vara i originalutförande. Transportstyrelsen ger lite tvetydiga ledtrådar: sex ägare, 11651 mil vid senast godkända besiktning 2009, avställd för en knapp vecka sedan. Om den är räddad eller behöver räddas är därför svårt att avgöra.

I kupén ligger vad som ser ut att vara lättmetallfälgar till en Citroën Visa GT. De passar också på Peugeot 104 då den delar bottenplatta, hjulupphängningar och motorer med Visa. Citroën Visa har jag berättat om några gånger, bland annat här.

Bilden snett nedifrån är inte bara tuff, utan avslöjar också att det sitter innerskärmar monterade. Det hade inte mormors bil, men så rostade också framskärmarna inifrån på den.

Den silverfärgade 104:an är också en GL, men av 1975 års modell. Jörgen fann den i Örebro och den tycks vara parkerad bland Alfa Romeobilar, vilket inte är så konstigt. Det är samma bilfirma som är ägare till Peugeoten som till den Alfa 90 (en av landets fyra som är i trafik) som jag skrivit om tidigare. Även denna 104:a ser rätt fin ut och har endast haft tre ägare. Den har dock varit avställd sen 1994 och senast godkända besiktning utfördes 1993. Här kanske det behövs en räddningsaktion? Det kan inte finnas många 104:or kvar i trafik i Sverige.

Peugeot 104 presenterades 1972. Från början fanns den bara med fyra dörrar, men såg ut som en halvkombi. 1974 kom coupémodellen med tilläggsbeteckningen Z, som aldrig såldes här, och 1976 öppnade man upp bakdelen så fyrdörrarsmodellen istället blev en femdörrars halvkombi. Sista årsmodellen i Sverige var 1983, men produktionen höll på ända till 1988, alltså flera år efter att efterträdaren 205 presenterats. Bilen var modernt uppbyggd med framhjuldrift och motorn monterad på tvären. Motorn var bakåtlutad 72 grader vilket gjorde den låg men inte särskilt servicevänlig. Reservhjulet var placerat ovanpå motorn, självklart något som förundrade mig som liten. Motorn var i början på en knapp liter och 45 hästkrater, men senare kom större och starkare motorer. 1983 kom en motor på hela 1,4 liter och 72 hästar. Mormors SL hade 1,2 litersmotorn på 57 hästar. Peugeot 104 har varit med på bloggen en gång tidigare i ett inlägg med bilder från Paris då jag bland annat siktade en Peugeot 104 coupé (Z).

Jag kommer inte ihåg riktigt vilket år mormor köpte sin 104:a, men jag var dock med när det skedde hos Peugeothandlaren i Katrineholm. Jag gissar att jag var runt 7-8 år och då borde det vara runt 1984-85. Vad som hände med hennes gamla bil, en vit 204 Break, minns jag inte heller. I mina ögon kändes Peugeoten ultramodern då mina föräldrar körde Saab V4. Peugeoten var trots sin litenhet ljus och luftig, medan Saaben var mer grottlik invändigt. Peugeoten såg också lite tuff ut trots sina spinkiga små hjul. Då det var en SL hade den sportigt svarta kofångare och stripes samt de större strålkastarna fram.

Så småningom bestämde sig mormor klokt nog, och till min stora glädje, för att sluta köra och bilen hamnade hemma hos oss. Det var i början av nittiotalet, lagom till det att jag själv började köra bil. Den var rolig och bekväm att köra, men såklart rätt motorsvag och plåtig. Originalbackspeglarna bröts efter hand av och bakluckans nedre del lackade mattsvart av min far. Jag har för mig att det berodde på en rostlagning, men så såg det ju tufft ut också. Den rostade, men inte så farligt, åtminstone inte till en början. Den hade sina egenheter och ibland fungerade saker, ibland inte. De små egenheterna var såklart irriterande ibland, men gav också bilen en personlighet. Självklart fick den också ett namn: Pyschan.

På fransk manér var den inte helt konventionell i sina lösningar. Till exempel satt blinkersspaken på höger sida om ratten och när man förde den mot sig tutade man. Till vänster satt en multifunktionsspak för ljus och vindrutetorkare. Fördes spaken bakåt satte man på parkeringsljuset, bakåt och nedåt blev det halvljus och slutligen bakåt, nedåt och framåt så blev det helljus. Snurrade man på spaken sattes vindrutetorkarna igång. Jag minns inte riktigt hur vindrutespolningen aktiverades men jag tror att spaken trycktes ned mot rattstången då. Hur som helst orsakade detta en nära-döden-upplevelse en gång när min syster, med färskt körkort, skjutsade mig en sen kväll. Vid ett möte tryckte hon höger spak mot sig för att blända av och började då tuta. Hon tutade lite till innan jag nervöst fräste till henne att ljuset är på den andra spaken. Nervös som hon var ryckte hon till i spaken så lyset stängdes av helt så efter mötet blev det svart. Väldigt svart. Syrran återfick dock fattningen snabbt och fick på ljuset igen, så det blev inte så farligt. Ett starkt minne blev det dock.

Mormor gick så småningom om bort och det gjorde också hennes bil. När den inte ansågs vara värd att lägga ned pengar på blev den stående på garageuppfarten ett tag tills den så småningom kördes till skroten. Det minns jag inte heller när det var, men jag hade i alla fall flyttat hemifrån, så det torde ha varit under andra halvan av nittiotalet.

Registreringsnumret KFF732 tillhör även idag en Peugeot, men nu en 5008.

När jag såg bilderna från Mattias och Jörgen mindes jag inte bara mormors bil, utan också att jag hade en bild på den någonstans. Så i förra veckan rotade jag igenom alla lösa fotografier i gömmorna och hittade så en bild. Den visar Pyschan där den hamnat på undantag på mina föräldrars garageuppfart. Inte långt därefter kördes den till skroten.

Så det som började som en minnesbild i mitt huvud slutade med att jag letade fram en riktig minnesbild bland fotografierna. Det var ju en härlig bil, kanske skulle man försöka rädda något av exemplaren ovan?

Bilspanaren två år!

Idag är det två år sen jag skrev det första inlägget på Bilspanaren och det ska vi idag fira. Liksom förra året, när det var ettårskalas, så firas det med Saab. Vad passar väl bättre till ett tvåårskalas än två Saab 900 sedan parkerade bredvid varandra?

Den silverfärgade är ju känd för trogna läsare av bloggen. Det är min 900 turbo 16 från 1984 i lyxigt LUX-utförande, som rullat 43500 mil och som ska ställas undan för vintern nästa helg. Den andra är en lätt mossbelupen 900i från 1988 som rullat drygt 12000 mil tillhörande en granne. De brukar allt som oftast stå bredvid varandra, vilket inte bara ser trevligt ut, utan också känns tryggt på något sätt.

Jag tog bilderna ovan i augusti och tyckte att de var passande till detta jubileum, men så skickade Anders, han som nyligen tipsade om en Audi 100 C1, en bild på en kanske ännu mer passande Saab 900, nämligen en jubileumsmodell från 1988! Jag har berättat om ett annat exemplar av denna jubileumsmodell tidigare, men den bilen saknade vid fototillfället de superfula - men supercoola - superincafälgarna, något som dock denna bil har.

Mycket har hänt sedan bloggstarten för två år sedan. Ska man klaga lite så har jag tyvärr inte samma möjlighet att uppdatera bloggen med nya inlägg i samma takt som tidigare. Ska man fokusera på det roliga så har det tillkommit många nya läsare och antalet besökare hittills är nu över 150000. Jag har under hösten nu också träffat en del av er i verkligheten (IRL alltså). Visserligen har det bara varit en handfull, men det är minst lika roligt!

Nu ser jag fram emot en trevlig helg och ett nytt bloggår med både nya spännande bilar och nya trevliga bekantskaper!

Återflyttad pensionär

Tiden fortsätter att vara en begränsande faktor för mitt bloggande. Passande nog skickade Robin från Stockholm en bild som passar för ett lite kortare inlägg (jag har ju svårt att skriva kort), som jag har tid att skriva. Han har tidigare bidragit till ett av bloggens populäraste inlägg, nämligen det om Postkadetten. Under en promenad i Tallkrogen fann han ytterligare ett högt specialbygge från förr, en pensionerad Volvoambulans. Jag har tidigare skrivit ett inlägg med två andra Volvopensionärer.

Bilen är Volvo 264 från 1979. Firman som tillverkat den, jag vet inte vilken, har alltså inte utgått från kombimodellen 265. Notera att den har den typ av fälgar som brukar kallas just för ambulansfälgar! Transportstyrelsen avslöjar att den faktiskt är privatimporterad till Sverige 2009, varifrån är svårt att säga. Det är ju kul att få se en gammal ambulans, men det måste ju vara ovanligt att importera en, åtminstone en som "bara" är ett smårostigt bruksskick. 

Och det här med att gamla ambulanser brukade ha svart motorhuv? Vad är grejen med det? skriver Robin i mailet han skickade till mig. Tanken med detta var att en mattsvart motorhuv inte får solens strålar att reflekteras som mot en blank yta med följden att föraren riskerades att bländas. En säkerhetsåtgärd med andra ord. Tilltaget att lacka motorhuven svart var också populärt på rallybilar förr. Fast mest såg det ju tufft ut.

Annat som Transportstyrelsen avslöjar är att den är lastbilsregistrerad och att motoreffekten är 81 kW, så det verkar som V6:an (kallad B27) under huven är bytt mot en beskedligare motor, gissningsvis en fyrcylindrig B21. Att motorn är utbytt är inte en ovanlig åtgärd i Volvo 260-serien då V6:an, den så kallade PRV-motorn (eller Duovrin V6) som utvecklades av Peugeot, Renault och Volvo på sjuttiotalet, hade problem med bland annat dåliga oljetätningar. Trots detta har motorn använts, i lite olika utföranden, i ett otal bilmärken och modeller. Några exempel förutom Volvo 264 är Renault 30, Peugeot 604, Lancia Thema, Talbot Tagora, MVS Venturi och DeLorean DMC-12. En inte så pjåkig blandning med tanke på motorns rykte!

Två ringbärare från sjuttiotalet

Som ni kanske märkt går det fortfarande trögt med uppdateringar på bloggen. Tiden räcker inte riktigt till, men målet är i alla fall ett inlägg i veckan tills det lättar upp med jobb och andra åtaganden. Idag blir det i alla fall två ringbärande sjuttiotalare!

Det är alltid kul att få tips på bilar i Uppsala som jag själv inte sett och dagens bilder är resultatet av ett sådant tips. Tack Anders för tipset!

Tänk vad snyggt det är utan dragkrok!

På samma plats som jag tidigare fotograferat en ljusgrön Volvo 242 från 1975 står nu denna Audi 100 GL från 1976, sista årsmodellen för första generationens 100 (kallad C1). Ljusblåmetallic är en färg som får de flesta bilar att se lite mer sobra ut, och denna bil är inget undantag - den ser riktigt tjusig ut! Synd bara att navkapslar saknas och att backspeglarna är av plast.

Bilen ser ut att var i ett riktigt fint bruksskick. Den har endast haft fem ägare och kanske stämmer miltalet på knappt 10000 mil som Transportstyrelsen anger.

Aber natürlich ska vi ha ein emblem där!

Besiktningen gick ut sista september, två dagar efter att bilderna togs, så nu är frågan om den blir stående ett tag. Jag kommer väl att passera förbi platsen lite extra nu för att hålla kolla hur det går för Audin.

Och den kan kanske behöva lite uppmärksamhet. Den må se prydlig ut på utsidan, men en titt in i kupén avslöjar papper, skräp och bildelar mest över allt. Kanske är den inte i rätta händer ändå? Jag tillhör den kategori bilägare som gillar välstädade kupéer. Till och med lite sand och grus på gummimattorna tycker jag är jobbigt. Jag är kanske därför fel person att uttala mig om Audins innanmäte, men visst är det rätt skräpigt därinne?
 

Extra skärmkrom på hatthyllan. Blå majblomma från 1987.

Denna första generation av Audi 100 har jag berättat om tidigare i ett inlägg med en skabbig tibetorange 100 L från 1975.

När jag höll på att skriva kom jag på att jag fått bilder skickade till mig på en annan Audi 100 C1. Det är Mattias som fann en vackert grön tvådörrars 100 LS från 1973 i utmärkt skick på parkeringen vid Elmiamässan (eller Bilsport Performance & Custom Motor Show som den ju heter). Audin är rejält sänkt, men med original navkapslar på originalfälg, dock utan original snobbringar. Den har endast haft fyra ägare och Transportstyrelsen anger miltalet till drygt 7000 mil. Kanske kan det stämma med tanke på skicket? Att den är av lite äldre årgång än en ljusblå ser man till exempel på kofångarnas och bakljusens utseende. Att bilarna har olika framlyktor verkar bero på att de är av olika utföranden och inte på grund av årsmodell.

Framtill sitter en gammal registreringsskylt med länsbokstav. Länsbokstaven P står för Älvsborgs län (idag en del av Västra Götalands län). 1973 brukar anges som det år då registreringsskyltar med den typ av bokstavs- och sifferkombination vi har idag infördes. Nu skedde inte det över ett dygn utan det förändringen infördes gradvis i de olika länen. Nya fordon som registerfördes första gången efter utgången av april månad 1972 tilldelades nytt registreringsnummer oavsett län, så denna bil borde inte haft de gamla skyltarna då den registrerades i februari 1973. Är det någon som vet mer om detta?

Anledningen till förändringen var att man under sextiotalet beslutade införa ett nytt centralt bilregistersystem. Tidigare var det landets olika länsstyrelser som ansvarade för registret. Information om registreringsskyltarna fann jag på Tow.se, en sida som rekommenderas med mycket intressant läsning.