torsdagen den 5:e april 2012

14 x 140

I oktober skrev jag ett inlägg som hette 9 x 99 och som innehöll nio Saab 99:or. Då bestämde jag att jag också skulle skriva ett inlägg med fjorton Volvo 140. Som lite kompensation var det väl tänkt, även om det är redan är rätt mycket Volvo på bloggen, en avspegling av Volvolandet Sverige. Nu lagom på skärtorsdagen kommer det. Liksom i inlägget om Saab 99 är inte detta en exposé där alla årsmodeller och varianter är representerade, även om jag faktiskt lyckats skrapa ihop alla karossvarianter! Minnesgoda läsare kommer förresten kanske ihåg att jag även vid förra påsken skrev ett inlägg med flera Volvo 140. Nu kör vi!


Volvos 140-serie introducerades som 1967 års modell och fanns då endast med fyra dörrar. Modellbeteckningen för den är 144 (första siffran, är modellserie, andra siffran antalet cylindrar och tredje antalet dörrar). Två varianter finns, standard och sport. På våren introducerades tvådörrarsvarianten 142 men endast 1500 av 1967 års modell tillverkades, samtliga i sportutförande med manuell växellåda. Så man kan säga att 1968 egentligen var första året för Volvo 142.

Det är just en sådan som inleder denna storspaning, en saharagul 142 från 1968 som jag fann i Strängnäs i juni. Speciellt för de två första årgångarna av 140-serien är bland annat att de hade B18-motor och galonklädsel. Till synes orörd och med endast fyra ägare. Minus för främre nummerskyltens placering (det är så fult med den ovanför kofångaren) men plus för tuffa skärmspeglar.

Vi raskar vidare en årsmodell och nu blir det B20 under huven, vilket man kan se på emblemet i grillen, och textilklädsel i kupén. Den första 69:an tillsändes mig i juni av David som bland driver bloggen Nostalgimacken och jag gissar att bilden är tagen i Småland. Det är mellanblå 142 som ser orörd och riktigt fin ut. Även denna har endast haft fyra ägare. Notera de snygga extraljusen!

Nästa bil är den som på bild fick inleda inlägget och likadan som den ovan förutom att det är en automat med någon slags handikapputrustning invändigt. Den står inte långt hemifrån mig i Uppsala och bilderna tog jag i augusti. Den har endast haft två ägare och skicket ser kanske skapligt ut på bilderna, men är det inte egentligen.Det finns gott om fula lagningar och bättringar, men för en 43 år gammal bruksbil är det väl helt i sin ordning.

Om går ytterligare ett steg ned på skalan för bilars skick har vi den sista 142:an från 1969. Jag fann den i Katrineholm under sportlovet. Den har haft sju ägare och rullat över 44000 mil, och skicket, ja vad säger man? Någon ungdom (troligtvis) har i alla fall med någon slags ambitionsnivå har här tagit sig an bilen och vi känner igen stilgreppen från 140-bilar som brukar köra raggarrundan där man bor. Mattsvart "lack", bortblockad främre kofångare, tonade rutor (här verkar det endast vara ena sidorutan), 240-stolar, 240-dörrar (eller 140 från 1974), 240-fälgar, avgassystem som låter mycket, kapade fjädrar och mycket annat. Notera att bakrutejalusi, så kallad "hönstrappa" saknas. Jämför gärna med exemplaret som bloggkollegan Biltrafik skrev om i februari.


Vi måste vi hasta vidare och hoppar fram till 1971. Detta år delades 140-serien upp tre utrustningsnivåer: bas, de Luxe (DL) och Grand Luxe (GL). De två senare fick ny svart grill och nya fälgar. Bilderna på den pärlgrå 142:an tog jag första november och bilen står inte långt hemifrån mig. Det är en DL i riktigt fint skick. Den har haft tre ägare och precis passerat 10000-milastrecket. Jag har pratat med ägaren en gång och försökte då på ett subtilt sätt säga att han skulle sälja bilen till mig. Tyvärr blev budskapet alltför subtilt. Jag kan ju dock glädjas åt en pärlgrå Volvo själv så det går ingen större nöd på mig.

Nästa 71:a är en 145 Express som jag fann utanför en bilverkstad i Katrineholm på sportlovet. Expressen med förhöjt tak introducerades 1970 för att kompensera att Duetten försvunnit. Expressen var alltid i enklaste basutförandet, vilket man kan se av att den hade den äldre typen av fälgar och grill. Skicket på Volvo Express brukar motsvara det på Duetter, men då Expresserna inte är rambyggda klarar de inte av lika mycket rost. Detta exemplar ser dock rätt skapligt ut. Den har fått ny lack och dörrarna är bytta till nyare årsmodell. Den har rullat knappt 40000 mil och är avställd sedan 2006.

Året efter, 1972, kom så de infällda dörrhandtagen som via Volvo 240 hängde med i över 20 år. Den oceangröna 144:an fann jag i Uppsala i augusti. En bruksbil som inte vinner några skönhetspriser men ser helt okej ut. Från 1971 års modell kunde man få sin DL med två motoralternativ. Bilen på bilden har det starkare alternativet kallat B20D vilket man kan se på skärmemblemet där det mot blå bakgrund står 110, vilket är hästkraftsantalet. En exakt likadan bil var med på bloggen i ett inlägg i maj förra året.

De nu tre följande bilarna står och förfaller tillsammans med den Saab-Lancia 600, Saab 95 och Volvo 245 jag berättat om tidigare. Bilderna togs också vid samma tillfälle.

Den cypressgröna 142:an är en basmodell vilket man kan se på att den har den gamla typen av fälgar och den för basmodellen speciella, och rätt känsliga, klädseln. Grillen är dock utbytt. Jag blir sorgsen när jag ser den här bilen för den här bilen. Den har inte ens rullat 10000 mil och har ingen synbar rost, även om jag kan tänka mig att underredet tagit stryk där den nu står. Inredningen är nästan felfri sånär på att något djur troligtvis tagit sig in genom den halvöppna sidorutan och rivit på passagerarsätet. Tyvärr har den fallit ur registret och registreringsnumret tillhör en Yamaha 600 från 1998. Det är verkligen tråkigt att se den så här.

Framför den gröna står en icke-originalblå 142 DL som varit avställd sen år 2000. Man kan ju undra varför denna fått stå under tak då den inte alls är lika fin som den gröna? Den blå har i alla fall hottats med skärmar från en 73:a, magnesiumfälgar och tuff backlampa. En äldre och lugnare "ungdomifiering" än den mattsvarta 142:an ovan.

Framför den blå står ytterligare en bil jag blir lite bedrövad av att se. Det är en 145 DL med 110-hästars motorn. Karossen ser i stort sett rostfri ut och detta är är säkert dröm för många Volvoentusiaster. Fina 145:or växer inte på träd. Den har haft fyra ägare, ställdes av 2001 och besiktigades senast 1989. Miltalet glömde jag bort att titta efter, men jag är rädd att det är lågt.

Det var så deprimerande att beskriva dessa bilar att vi raskt hoppar fram till 1974, sista årsmodellen för 140-serien. Plastgrill, stora blinkers och bakljus var nytt 1973, men den stora nyheten 1974, i dubbel bemärkelse, var bautastötfångarna, som man antingen hatar eller älskar. Jag är lagd åt det senare, kan jag väl avslöja.

Den vita 142:an i skapligt skick fann jag i Katrineholm i juni. Det är en DL som haft nio ägare, men endast rullat drygt 10000 mil. Den är sänkt och fälgarna kommer från Volvo 760. Emblem och stänkskydd är borta. Här har gissningsvis någon ungdom varit framme. Ofta brukar främre stötfångaren tyvärr plockas bort, men här har en mer diskret modifiering gjort. Stötfångaren har flyttats in mot fronten några centimeter vilket ger ett något nättare uttryck.

Bakom torkvindan står en 144 DL och den fann jag på sportlovet i Marmorbyn, den by där jag är uppväxt. Skicket är rostigt men skapligt. Nu är den dock obesiktigad. Den mörkröda färgen heter karibiskt röd och visar, liksom den vita ovan, att inte alla Volvo var grälla detta modellår.

Vi avslutar dock med två grälla färger, nämligen två nyanser av orange. Den i den mer ljusa nyansen är en 144 DL och kommer åter från David. Bilen är fotograferad i maj i Jämjö (det Jämjö som ligger i Småland gissningsvis). Det ser ut att vara ett riktigt toppexemplar. Plus för reflextejp på stötfångarna, men kromet på fälgarna, "snobbringarna", har jag svårt för, även om det är ett originaltillbehör. Man skulle ju kunna tro att detta är en fåägarbil med få mil, men den har faktiskt haft åtta ägare och rullat drygt 17000 mil.

Sist har vi nog inläggets allra sorgligaste figur. Den mörkorange 142:an skickade flitige bilspanaren Mikael i Sandviken till mig i juni. Bilen besiktigades senast 2002 och tydligen är det så som Mikael skriver att den blir utsatt för vandalism ibland. Den har haft 17 ägare, men endast rullat knappt 13000 mil, om nu uppgifterna stämmer.

Att bilar står och förfaller utan synbar anledning är inget ovanligt. Det har visats flera gånger här på bloggen. Men varför har denna fått stå kvar? En orange risig 142:a av den kanske minst eftertraktade årsmodellen? Vad är speciellt med den? En 140 i denna färg brukar ha brun eller helgalen orangerandig tygklädsel, men spanar man in i kupén kan man ana att den har svart skinnklädsel. Det hade bara toppmodellen Grand Luxe. Kan det vara en sådan? Jodå, typkoden avslöjar att så är fallet. Det är en GL med B20E, det vill säga insprutningsmotor. Jag har bara sett GL-bilar i olika metallicfärger tidigare, så jag gissar att detta är en ganska ovanlig bil. Alltså väl värd att bevara - men kanske på ett annat sätt än detta?

Puh! Jag tro att Volvo 140 kommer att dyka upp på bloggen igen, men för tillfället anser jag att modellens kvot på bloggen uppfyllts mer än väl! I nästa inlägg blir det en lite påskhälsning.

9 kommentarer:

  1. Tack för ett mck trevligt volvoinlägg.

    SvaraRadera
  2. Årsmodeller som jag gillar och som jag kollade in på den tiden.

    SvaraRadera
  3. Mycket intressant att läsa om alla varianter och få en heltäckande bild. Du väjer inte heller för att ta fram de verkligen sorgliga bilarna, de som bara står där och rostar bort. Man blir tagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Särskilt heltäckande är det kanske inte, men jag är glad för att du uppskattar kartläggningen.

      Radera
  4. Det var bra gjort...även om dom är relativt vanliga så inte ser man dom varje dag inte.

    SvaraRadera
  5. Tack för rolig läsning. :)

    SvaraRadera
  6. Tack för alla uppskattande kommentarer!

    SvaraRadera
  7. Härlig läsning för en Volvoentusiast, men som du säger en del sorg också. Jag har själv ägt en rödorange (den gulare kulörten kallades i broschyrerna mörkgul) 75:ans 244 DL med den klädsel som kallades Röd rand. Jag tycker den är underbar! Jag hoppas innerligt att någon förbarmar sig över rariteten 142 GL i rödorange.

    SvaraRadera
  8. Bra biljournalistik!

    SvaraRadera